Jadwiga har varit medlem länge i föreningen. Hon har många minnen härifrån. Här är Jadwigas ord...
Det var våren, året var nog 1984, kanske 86.
Jag såg en annons i GP. Göteborgs Stad annonserade odlingslotter.
Tidigt på morgonen åkte jag till Östra Nordstan. Det stod en liten stuga, ungefär där nu står ett kafé nära utgången till Östra Hamngatan. Fina växter i krukor stod runt stugan, på ett litet bord låg bilder och kartor på lotterna. En liten kö stod nära ingången.
Det såg så fantastiskt trevligt ut, man kände sig nästan som om man var på en riktig odling.
Några lotter fanns på Sjöberget , men de gick åt innan min tur kom. Så jag bestämde mig för Gnistängen. Den såg jag många gånger när jag åkte spårvagn till Saltholmen. I början var där en handelsträdgård med ett växthus (vi hittar ju rester av det, glasbitar ,porslinsbitar, bestick och liknande på vissa lotter.).
Jag tittade på kartan, det var många lediga lotter. Jag bestämde mig för en stor lott nära gatan. Kollade på kartan, den låg högst upp. Jag såg innan att några lotter nära spårvagnen stod i vatten ibland, sådant ville jag inte ha.
Det kom min tur. Jag betalade, fick ett kvitto och åkte direkt att titta närmare på lotten. (På den tiden betalades det per meter, det stämde ungefär.)
Närmste söndag åkte vi dit, hela familjen, och beundrade lotten. Många buskar och lite ogräs. En äldre man stod och tittade på oss. Jag kom fram till honom.
-Kalle – presenterade han sig. Jag bad honom att låna en spade, jag ville veta hur det kändes med jorden. Grävde en bit, Kalle tittade på oss, kom närmare, såg att jag kunde använda spaden, sen tittade han på min man.
-Varför gräver han inte – frågade Kalle. -Han vill inte gräva på söndagen – förklarade jag. -Han ser ut som om han inte gräver på sockendagar heller – sa Kalle.
Kalle kom till sin lott nästan varje dag, hade en ordentlig redskapslåda, nyckeln till låset hängde på utsidan, alla kunde låna redskapet eller förvara sitt där.
På den tiden fanns det inga slangar där, folk sprang med små kannor, fram och tillbaka. Jag köpte en slang, lade den i Kalles låda och alla kunde låna den, tills den försvann en dag. Jag köpte en ny, men gömde den bättre.
På den tiden var det staden som tog hand om odlingar, dvs. gräsklippning, komposthögar, toaletten. På slanten längs gatan syns det förtvarande små högar – det är resten av komposter. Staden tog dem någonstans lite då och då, så de flesta lotter hade inga egna komposter. Staden tog också toalettinnehållet och rengjorde toaletten.
På den tiden var det många outhyrda lotter. Många människor kom och försvann, kom på hösten och drog ut sina grönsaker, om de hittade dem i ogräset.
En annan snäll farbror hette Rolf. Han hade sin lott nära diket, var där nästan varje dag och älskade att prata med folk. Han visste alltid bättre än alla andra på odlingarna, jag tyckte om att prata med honom.
En gång grävdes det längs kanten på västra sidan. Det var rör med varmt vatten, som skulle gå till några nybyggda hus. Några lotter blev skadade lite på kanten och odlarna blev arga. Jag stod och grävde på min lott, och helt plötsligt hörde jag någon skrika åt mig. Det var en stor kille, mycket arg, och i början förstod jag inte vad det gällde.
Sedan förstod jag. Jag hade på mig en tröja, som jag lånade från min man, en mycket vacker tröja med ”Energiverken” på. Och det var denna killens lott som blivit skadad.
Jag väntade tills han lugnade sig och förklarade, att han borde skriva till Energiverken och berätta vad som blivit skadad och be om ersättningen. Jag såg honom aldrig mer.
Några odlare hade sina metoder att odla. En kvinna ville bli av med allt ogräs . Hon grävde djupt, ungefär en och en halv meter, slängde alla rötter, allt ogräs, och det var mycket vackert och varade ungefär en månad.
En annan person planterade mycket vackra växter, men tyckte att de inte var tillräckligt vackra och slängde dem, och planterade nya. Det gjorde hon hela sommaren.
En kille plockade alla nässlor han fick tag i och lade dem i en tunna med vatten. Mycket bra gödsel, men jag tyckte inte om lukten.
En äldre dam hade alltid sin hund med sig, han hette Lukas och älskade att sova under mina hallonbuskar. Han åt hallon och jordgubbar.
Ett år var lotterna uppsagda, det skulle byggas en viadukt där. Ett par odlare odlade ändå, och viadukten byggdes på ett annat ställe, och allt blev som innan.
